Jag gillar när estetik och funktion förenas i lycklig tvåsamhet.
Därför uppskatar jag exempelvis skönheten och anspråkslösheten i planscher. Utilitära och lättviktiga.
När jag var på utställningen ‘Skandinaviska interiörer i konsten’ på nationalmuseet, köpte jag en affisch med Fanny Brates ‘Namnsdag’.
Jag satte aldrig upp den utan lät den ligga i sitt fina plasthölje i väntan på bättre da’r och nya väggar.
Men när min hyresvärd ville visa lägenheten för en ny hyresgäst här om da’n kom jag ihåg de fula märkena på hallväggen som blev till när en spegel avlägsnades nyligen.
Då fick jag en snilleblixt och tog fram planschen och trollade bort fläckarna.
Sen stod jag där och begrundade målningen…
Två unga flickor dukar fram namnsdagsfika. De skulle kunna vara systrar.
Den äldre flickans blick är frånvarande. Hon går med lätt böjda axlar och håller kakfatet vördnadsfullt som i hypnos.
Jag undrar vad det kan vara för sorts kakor hon kommer med - kubb, finska pinnar, rån?
Lillasyster å andra sidan pysslar stolt och förnöjsamt med att dekorera bordet. Hon utstrålar ett medvetet lugn där i finrummet som badar i solljus.
Sju kaffekoppar har ställts fram - vilka kan gästerna vara? Är det en liten mandeltårta som står framdukad?
Uppvispad grädde fyller en glasskål med sin svulstighet. Jag undrar vad det kan vara för gott som ligger i det lilla fatet alldeles intill vasen med prästkrage och blåklint?
Jag väljer en julidag för denna fest.
På några minuter har jag målat upp en historia, ett sammanhang.
Det slår mig hur helande och rogivande konst är.
Att beskåda en vacker bild är nästan som att meditera, som att falla i trans. Planschtrans.
